Digitalt eller papper? Fint eller fult?

addicted-to-social-media-325x325

Emanuel Karlsten skriver idag i Dagens Nyheter om stigmat med att använda sin smartphone.

”Måste du sitta med telefonen?” Det var häromdagen och vi sitter i soffan när det plötsligt frågas från andra sidan. Jag tittar upp. Hon sitter med en kopp te och ett magasin i knät. Därmed är hon vår generations sinnebild av egentid. Jag kollar tillbaka på mobilen. Jag läser en tidningsartikel. Jag vill reflexförsvara mig. Vad menar hon? Är hon mer närvarande, mer avslappnad, för att hon läser artiklar på pappersprodukter?

Jag håller med Emanuel och tycker att det är på tiden att vi inte accepterar den här otidsenliga inställningen som många har. Jag har alltid vägrat att dela videos där man i eländigt, anklagande tonfall visar hur sårande det är för andra när man kollar i sin smartphone, för det är verkligen ett helt sjukt sätt att försöka ge folk dåligt samvete. Ett stort hyckleri är vad det är!

I boken Det Goda Tramset i sociala medier har vi citerat doktoranden Tomas Lindroth:

Så vad skiljer boken från mobilen? Självklart vår bild av boken som något intellektuellt. Mobilen idag får väl anses vara antitesen till det. Sitter du däremot med laptopen i en publik miljö och ser fokuserad ut kan folk komma och klappa dig på axeln och berömma dig för ditt hårda arbete. Det är således skillnad på pryl och pryl.

I boken vet du också vad personen fokuserar på, texten. Med mobilen vet du inte vad hen gör. Det är uppenbart att det skapar en osäkerhet.

Det finns inget att be om ursäkt för när man kollar i sin smartphone! Med vanligt sunt förnuft och artigt beteende förstår man att man måste ge sin uppmärksamhet till en person man pratar med eller äter mat med och därför låter man bli sin smartphone under den stund man vill ge sin odelade uppmärksamhet. Inga konstigheter. Men inte är det så otroligt synd om barn vars förälder kollar i smartphonen medan de leker – inte ett dugg mer synd om än om föräldern läser en tidning, ett magasin eller en bok. Eller lagar mat eller jobbar lite i datorn. Eller målar en tavla. Föräldern finns tillgänglig. Föräldern är där. Så snart det behövs kan föräldern svara på frågor, sätta på plåster eller vad det nu är som behövs. Det är väl alldeles utmärkt?

Om man däremot fortsätter att kolla i sin smartphone medan ungarna ramlar i poolen eller ens älskade lämnar den gemensamma middagen på restaurang med tårar i ögonen – ja då har man brustit i sunt förnuft.

Häromdagen tog jag flyget till Bromma och skulle bli hämtad med bil. När jag kom in i ankomsthallen satte jag på min iPhone och såg att personen som mötte upp skickat ett meddelande om vart jag skulle gå för att hitta honom. Medan jag läste det meddelandet så passerade en man jag känner, han skrattade och sa: Såklart att du måste kolla i iPhonen och sociala medier nu, du har ju varit utan i en hel halvtimme! Precis så där skojas det och det är inte något jag går runt och hänger läpp för – det är ju faktiskt också ett tecken på att folk vet att jag intresserar mig för sociala medier och eftersom jag skrivit en bok om sociala medier och föreläser, finns det poänger med det. Men ändå, det är lätt att i en sådan situation känna sig lite skamsen eller att börja ursäkta sig.

Det finns också en idé om att den som kollar i sin smartphone är beroende – antingen av sin smartphone eller av sociala medier. Det är möjligt att det finns folk som uppfyller kriterierna för beroende, men för de flesta är smartphonen bara ett praktiskt redskap som underlättar tillvaron. Inte pratar vi om att vi är beroende av elektricitet, bilar eller kastruller på det här föraktfulla viset? Vi inser att livet skulle bli svårare utan sådana tekniska lösningar, men vi skäms inte för att vi igen trycker på en strömbrytare. Vi väljer inte att gå runt i mörker av oro för att någon ska tycka att vi är beroende av elektricitet…

Kan vi inte alla lova varandra att vi slutar upp med att be om ursäkt för att vi är nyfikna, intellektuella människor som gärna läser tidningar och böcker i våra smartphones? För att vi är arbetande människor som vill uppmärksamma meddelanden som kommer till oss via epost, sms, Facebook messenger eller någon annan väg? För att vi bryr oss om vad en medmänniska skriver i en intressegrupp som handlar om något som vi verkligen bryr oss om?

Det är dags att sluta upp med de här dumheterna! Vi är vuxna människor. Vi vet väl själva vad vi gör när vi kollar i våra smartphones? Vi kan själva fatta beslut om när vi vill kolla eller inte.