Nya tider – inställningen till yrkesroll och privat förändras

Nu har Almedalsveckan nått fram till torsdag och jag ska äntligen ta det lite lugnt. Bland alla intryck och klokskaper som duggat tätt är det en trend som lyser starkare än andra: detta med med hur vi drar gränsen för var vår yrkesroll tar slut och övergår till att bli privat. Frågan kom upp när jag föreläste om Det Goda Tramset i sociala medier för ett antal personer från olika Leaderområden i Småland, Skåne och på Gotland. Vem ska man vara vän med på Facebook? Ska man skilja på professionell och privat?

Sedan har jag deltagit på olika seminarier och workshops. Förlängningen av frågan om vilken roll man ska ha i sociala medier är en av många indikationer på att våra arbetsplatser kommer att organiseras om och att individen går från att vara en anställd med ansvar mellan åtta och fem, till att vara en slags entreprenör inom organisationen, kanske det man kallar intraprenör. Det är viktigt för företag och organisationer att medarbetarna känner ett starkt engagemang, entusiasm och ansvar för verksamheten. Man förväntar sig anställda som är ständigt nyfikna, som av egen lust lär sig nya saker och som omvänt inte accepterar att jobba på vilket företag som helst. Fejkat engagemang och påklistrad entusiasm är inte målet, utan att det verkligen är engagemang och entusiasm som kommer från hjärtat.

Till detta hör begreppet transparens. Om man är öppen med att visa hur företaget jobbar, så blir det lättare att känna delaktighet. Är man också öppen utåt, drar man till sig rätt slags arbetssökande. Arbetssökande som i sin roll som anställda kommer att vara stolta och stå upp för sitt företags verksamhet och värderingar dygnet runt.

För att på allvar kunna göra detta krävs att man känner sig uppmärksammad och bekräftad som individ, varför organisationen behöver delas upp i mindre enheter, självstyrande celler som utför sitt jobb med företagets övergripande vision som riktlinje, medan de i mycket sätter upp sina egna mål. Chefsroller förändras, hierarkier plattas ut.

I traditionella större företag förväntas kommunikationen gå via en PR-ansvarig, medan VD:n uttalar sig först när något verkligt viktigt händer. I moderna företag är VD:n aktiv i sociala medier och för en löpande dialog om vad som händer i företaget med omvärlden. Man förväntar sig att företagsledare ska bjuda lite på sin person och därmed visa sig trovärdiga. Det är svårt att idag känna förtroende för en ”professionell yta”, det krävs människor av kött och blod, med livserfarenhet, kunskap och åsikter för att vi ska kunna göra våra bedömningar. När vi väl känner förtroende för någon, blir också banden och lojaliteterna starkare.

Men vad händer när man jobbar med något där yrkesrollen kräver att man inte har för starka lojaliteter med makthavare, så som det är att vara journalist? De är också aktiva i sociala medier och utvecklar relationer med alla möjliga typer av personer, ibland politiker eller företagsledare. Ska de twittra som journalister, privatpersoner eller både och hur ska följaren förstå vilken roll som gäller när?

Det är många nya frågeställningar som uppstår. Det finns inga givna svar, utan vi jobbar alla på att hitta bra modeller och metoder. Eller, alla? Nä, det är just det: en del vill inte vara med om dessa förändringar. De försöker backa in i framtiden genom att välja bort att lära sig ny teknik, genom att hålla fast vid idén om att jobba åtta till fem och att kliva in i rollen av sitt privata jag klockan 17.01. Alla vill inte bli vara sig entreprenörer eller intraprenörer. Eller skulle de vilja det om förutsättningarna vore rätt?

Dagens arbetsliv är till stora delar formad av industrialismen, som skapade ett arbetssystem där ledningens förhandlingspart blev fackföreningarna. Arbetarna gjorde sitt jobb, krävde sina rättigheter och företaget ansvarade för sina anställda. Hierarkin var tydlig.  Idag luckras detta upp, gränser förändras. Personalansvariga pratar om att det ultimata är när personalen frivilligt sprider en positiv, personlig och rättvisande bild av företaget i sociala medier, så att de därmed bidrar till att rätt personer söker jobb där.

Man kan fråga sig vilket människans naturliga eller optimala tillstånd är? Är det att vara en kugge i ett stort maskineri eller att vara en självstyrande individ? Begreppet KASAM – Känsla Av Sammanhang – används ibland för att mäta hur individer mår. Vi är sociala varelser, vi speglar oss i andra för att definiera vilka vi är och söker bekräftelse för att känna att det vi gör är viktigt. Men till värderingen av vår upplevelse hör våra förväntningar. Våra förväntningar förändras ständigt.

Det ska bli intressant att få vara med och göra den här resan in i framtiden och se vilka modeller som utkristalliserar sig. Hur kommer vi att markera skillnad mellan våra roller? Var kommer vi att kunna vara riktigt privata? Hur kommer arbetsplatser att utvecklas? Hur kommer vi att utforma våra liv för att värna om våra privata andningshål? Var laddar vi om våra batterier? Många frågor och kanske ett ganska luddigt blogginlägg – men det beror ju på att vi ständigt håller på att skapa vår verklighet. Vi är alla medskapare.